lördag 16 juli 2011

Första inlägget!

Jaha, då ska jag försöka komma igång med denna blogg, som handlar som rubriken avslöjar om min och min sambos kamp till att bli med barn.
Vi har varit tillsammans 8 år och han har 2 "halv vuxna" barn sen förrut (19 o 21 år). Jag är ska fylla 32 år och min sambo 49, så det känns som tiden inte riktigt ligger som fördel för oss.....
Jag pratade ganska tidigt i vårat förhållande om barn men min sambo va länge skeptisk och ville inte "börja om", vilket självklart kändes tungt för mig men försökte acceptera hans vilja. Men ju mer åren gick och jag blev äldre insåg jag att barn va nåt viktigt även för mig och ville skapa en familj tillsammans med min sambo. Han va väl fortfarande osäker men för 2 år sen kom vi till ett skede att vi va tvugna att bestämma oss eftersom ingen av oss blev ju yngre.... Om det va ett avgörande vet jag inte med vid det tillfället flyttade även hans äldsta barn, sonen, som bott hos oss senaste åren hemifrån?!

Hur som helst, ett barn skulle vi väl ha och vi slutade skydda oss och det skulle få bli som det blev. Självklart väntade ingen av oss att det skulle gå på första försöken men när det började närma sig ett år började både jag och min sambo fundera på vad som är fel???
Nu i augusti har det gått 2 år sen vi bestämde oss för att försöka och jag sitter nu här med min pina till mensvärk.....
Jag går hos en privat gynekolog och började gå hos henne i våras. Det första vi fick göra va att käka penecilin mot bakterier i underlivet, sen ha jag med olika salvor byggt upp slemhinnan i underlivet igen. Va på återbesök i början på Juni och allt såg super bra ut!! Fick enkeldos av pergotime utskrivet och provat 1 månad, men som sagt va utan resultat. Som det verkar har jag ägglossning utan pergotime men gynekologen menar på att pergon ska förstärka ägglossningen så chanserna blir srörre.
Så som det verkar hittils är det inget fel på varken mig eller min sambos spermier( vi lämnade in ett sperma prov i våras). Ska börja en ny dos pergo nu efter denna mens.....

Blev mycket fakta nu så här i början men tanken med denna blogg är att jag känner jag vill ha ett ställe att ventilera mina tankar och känslor. Kommer säkert bli en del bitterhet och ledsamhet men det är bara så jag känner ibland.....
Ni som hittar hit får gärna lämna kommentarer om ni har egna erfarenheter eller bara känner för att kommentera. :)

Ja som sagt är läget rätt tungt nu. Har ju återigen fått den där jäkla mensen och jag har alltid haft en smärtsam mens men det känns bara som jag får ondare o ondrare?! Kan ju självklart vara psykiskt oxå men utan värktabletter klara jag inte av att vara riktigt normal. I natt vakna jag av värken och det händer i stort sett vaje gång jag ha mens, så då är det bara o stappla sig upp nästan dubbelvikt o ta 2 panodil zapp o sen i säng o vänta. Väntan innan smärtan släpper va otroligt lång o jobbig i natt!!!! Usch!!!
Ska fråga min gynekolog på återbesöket i augusti om det verkligen kan vara normalt/meningen att man ska ha så här ont?? Eftersom det ju inte vill bli nå barn så undrar man ju hela tiden vad som är fel och eftersom det är så smärtsamt med mensen undrar man om det är nåt fel där i trakten runt livmoder o så....
Visserligen gjorde hon en ultraljuds undersökning i våras med en sån stav och då sa hon att det såg bra ut men man är ju nojjig!!

Känns så typiskt att avsluta sin semester på detta vis. Inte rikigt vad jag hade tänkt mig....
Samtidigt kan det va lite skönt att få börja jobba igen på måndag så man får nåt annat o tänka på, för sista veckan nu innan mensen bröt ut ordentligt ha INTE varit så super rolig. Man hoppas in i det sista men innerst inne känner man ju att det inte blev nåt denna gång heller. Känner igen tecknen på att mensen är på g, och när man får de där brunaktiga flyningarna som alltid kommer nån dag innan mens då känns det som allt bara rasar!! Och självklart är det jobbigt för min sambo oxå men det blir nästan alltid bara bråk o osämja för vi har båda nerverna utanpå....
Vi har bråkat, blivit sams, bråkat och sen är allt super bra igen... Värsta berg o dal banan!!!
Men nu när mensen väl kommit igång och det inte finns nån chans kvar, då är det som luften går ur en och man orkar verkligen inte bråka nåt mer. Nu är vi bara vänner igen.  :)
Först känns det som man bara vill ge upp och skita i allt vad barn heter, men man får alltid tillbaka den där orken och lusten igen för det sista som överger en är ju hoppet! ;)

Denna gång har vi även haft några riktigt bra samtal jag och min sambo där han för ovanlighetens skull berättat saker om hur han känner det, och det är så skönt för mig att känna att han kan berätta för mig så vi förstår varandra bättre.
Vi har bestämt oss för att återta hundvalps sökandet. Har så länge prata om att skaffa oss en hundvalp men det har som lagts på hyllan i och med det här kämpandet med barn, men som sagt nu SKA vi göra ett seriöst försök o hitta en liten vovve som passar oss!! Det känns så spännande o ha nåt på gång för det ha i mitt fall kännts nästan som jag glömt bort "att leva" utan bara gått o väntat....
En valp blir perfekt för att få nåt annat att pyssla med och tänka på, så är det nån låsning som gör att det inte vill "ta sig" kanske den släpper....????

Nu får det räcka med text för denna gång. Skönt iallafall att ha ett ställe att ventilera sina tankar!

Tack o hej för denna gång.....

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar