Ja det blev helt plötsligt en tvär vändning för oss och jag känner väl att jag inte riktigt känner som jag trodde jag skulle känna, på både gott och ont kanske...
Ska kanske förklara vad som hänt så man fattar vad jag svamlar om?!
Igår ringde de från ivf kliniken i umeå?!! Oj oj....
De hade fått remissen och det enda som saknades va ett blodprov från sambon men vi kunde få en tid för en första träff inför ivf iallafall, så vi fick en tid på måndag 21 maj.....Alltså om lite mer än en vecka bara?!! Ibland bara smäller det till och 1 vecka är ju ingenting om man tänker hur länge vi väntat!
Fick hem papper idag och sambon fick remissen till blodprov så nu har jag det svart på vitt att vi ska verkligen dit.
Självklart känner man sig lite spänd och nervös men samtidigt lite kluven. Under de senaste veckorna när jag mått så dåligt har jag/vi ju på nåt sätt påbörjat en process där man sakta men säkert börjat accepterat det här med barnlösheten. Och jag har börjat må bättre och bättre de senaste dagarna nu och åter kännt livsglädje trots vetskapen att vi nog aldrig kommer få något barn tillsammans. Börjat uppskatta det här med att slippa räkna dagar och ta ägglossningstest och ha sex för att man vill och inte för att man måste..
När jag pratat med sköterskan från umeå blev jag väl genast rädd för att hamna i det där ekorrhjulet igen då allt bara kretsar kring vilken dag i månaden det är och vilka hormoner man ska ta och vilka symptom man känner. Hela tiden samma tankar om och om igen.....
MEN tror och hoppas att jag mognat under dessa veckor med ångest och alla tankar jag haft. Så förhoppningsvis ska jag kunna gå in i hela den här ivf processen lite starkare och med lite mer realistisk ínställning......
Det är ingen garanti på att det kommer bli barn med hjälp av ivf och världen går inte under om vi inte får ett barn, men däremot vill jag ju självklart ge det hela en chans för jag tror inte det skulle kännas riktigt rätt om vi inte provade när vi ändå får chansen.
Blir jag gravid med hjälp av ivf är det ju fantastiskt men blir det inget kommer man självklart först bli besviken men sen kommer vi kunna gå vidare i vårat liv. Och jag har kännt de här veckorna som jag mått dåligt att det är ett måste för både mig och sambon . Vi måste gå vidare och se att det finns mycket att uppskatta i livet även om vi inte får några barn.
Nu när jag haft en dag att smälta allt sen de ringde från umeå igår känns det trots allt bra att vi får komma på den första träffen redan nästa måndag. Känns självklart fortfarande en aning skrämmande men det är ju en del av den här processen. Det kommer gå bra oavsett hur det går och vi kommer nog inte kunna gå vidare helt och hållet om vi inte går igenom allt det här med ivf.
Var sak har sin tid och nu är det bara och gilla läget. Skulle tro att vi inte får komma igång med behandlingen förrän i augusti kanske men det är ju skönt att åtminstone få komma på ett första besök så man får veta vad som kommer hända framöver. Lite mer kött på benen för man har ju inte allt för stor koll på hur behandlingen funkar. Både jag och sambon kan nog bli lite lugnare då man vet hur det hela kommer gå till!
Nej nu orkar jag faktiskt inte skriva så mycket mer idag. Ska mysa ner mig i soffan och njuta av fredagen. Ute regnar det ju bara och är trist så då kan man passa på och bara mysa!! :)
